Berättelser löser varken problem eller skapar möjligheter. Det är verkligheten som räknas, och den går inte att snacka bort.

I onsdags sköts 39-årige Mikael ihjäl inför ögonen på sin tolvårige son. Han hade – vad det verkar som – konfronterat ett beväpnat ungdomsgäng. Ännu ett mord i Skärholmen. Ännu en överskriden gräns av dessa gängkriminella. Ännu en gång platta fördömanden från politiker och vredgad frustration från omgivningen.

I höstas gick Kollegiet för svensk bolagsstyrning emot regeringens förslag att tillåta digitala bolagsstämmor till förmån för fysiska. Efter att Axfood som sista kända storbolag i förra månaden svängde i frågan, verkar de fysiska stämmornas överlevnad säkrad. Det är bra. I Sverige är aktieägande folkligare än i kanske någon annan ekonomi.

I Sverige berömmer vi oss för organisationer lika platta som de Ikea-paket vi säljer över hela världen. Hierarkierna har sopats bort lika grundligt som Spotify har fått fysiska musikplattor att försvinna från hem och butiker. Ansvarsfördelningen är lika smidig som en Klarnabetalning. I en tid när det offentliga Sverige inte längre vill pracka sitt politiska samvete på omvärlden, har detta på sätt och vis blivit vår nya nationella berättelse att sprida över världen.

Resultatet i söndagens lokalval i Turkiet sänder hopp långt bortom Bosporen. Oppositionen segrade i landets fem största städer, samtidigt som den i allmänhet flyttade fram sina positioner.