Räntesänkningar blir det stora temat 2024. Men tillväxten blir blek och arbetsmarknaden försämras. I gengäld slår finanspolitiken om och blir expansiv. Det gäller särskilt om de mycket aggressiva förväntningarna på centralbankerna handlar om mer än bara lägre inflationstal.
Året som snart är slut blev inte så svagt som befarat. I gengäld bjuder det som kommer inte på någon tydlig uppstuds. Tvärtom kommer många att uppleva det som ett sämre år än 2023. En ljuspunkt är att centralbankerna kommer att börja sänka sina räntor.
Ränteraset gör att Riksbankens förluster på obligationsportföljen har minskat med omkring 20 miljarder kronor. Tillkommer gör vinster på valutasäkringen om cirka 7-8 miljarder. Notan för att återställa den svenska centralbankens egna kapital ser därmed ut att bli klart mindre än befarade 80 miljarder.
Hösten har bjudit på rikligt med finansiella kastvindar. Olof Manner, med drygt 30 års erfarenhet av finansmarknaden, tror inte att han upplevt något liknande och frågar sig i Makrorådet hur hushållen ska kunna hänga med.
Sex sänkningar vardera är vad marknaden räknar med från Riksbanken, Fed och ECB under nästa år. Det är väldigt aggressivt säger Olof Manner och Anna Hammer i Makrorådet. Men marknaden har varit rätt ute förut. Att Riksbanken skulle gå före ECB är dock en högoddsare.
Inflationsutfallet för oktober ser ut som en vändpunkt. Det säger vice riksbankschef Per Jansson, som gärna sänker räntan snabbare än räntebanan indikerar om det är möjligt. Han hyllar också den svenska lönebildningen, välkomnar en mer aktiv finanspolitik och svarar på Riksrevisionens kritik mot köpen av värdepapper.
Arbetslösheten var oförändrad i november. Men under huven finns tecken på lägre tryck. För Riksbanken bjöd statistikveckan därmed på ett hattrick i goda nyheter.
Fler höjningar är bara att glömma. Nu handlar allt om när den första sänkningen kommer. Frågan är om Riksbanken vill vänta till det ”stora” mötet i juni eller om den kommer tidigare.
Finanspolitiken bör ta ett större ansvar för att stabilisera konjunkturen och det långsiktiga målet för den offentliga skulden höjas till 40-50 procent av BNP. Det föreslår Långtidsutredningen, som vill se ett underskottsmål på 0,5 procent av BNP.