Inflationen har visserligen avtagit i takt med att centralbanker har höjt räntor och priserna på energi och livsmedel vänt ner, men det underliggande pristrycket består samtidigt som arbetsmarknaden är stram i flera ekonomier.
Samtidigt har sidoeffekter av den snabba räntehöjningstakten börjat bli uppenbara, sårbarheter i banksektorn har hamnat i fokus och oron har stigit för spridningseffekter till den bredare finansiella sektorn, inklusive finansiella institutioner som inte är banker.
”Kanske är det överraskande att det dröjde så länge”, skriver IMF:s chefsekonom Pierre-Olivier Gourinchas i ett blogginlägg om prognosen.
”Efter en utdragen period med dämpad inflation och låga räntor blev finanssektorn för avslappnade om missmatchade löptider och likviditet. Förra årets snabba åtstramning av penningpolitiken utlöste stora förluster på långa fasträntetillgångar och höjde finansieringskostnaderna”, fortsätter han.
IMF räknar med att global BNP växer 2,8 procent i år och 3,0 procent nästa år, vilket är 0,1 procentenheter lägre för båda åren jämfört med i prognosuppdateringen i januari.
IMF konstaterar att prognosen baseras på ett antagande om att den senaste tidens stress i den finansiella sektorn kan dämpas. I ett alternativscenario, med fortsatt finansiell stress, antas den globala BNP-tillväxten dämpas till 2,5 procent 2023.
De ”anemiska” utsikterna speglar, enligt IMF, den strama penningpolitiska hållning som är nödvändig för att föra ner inflationen, effekter av den senaste tidens försämring i de finansiella förhållandena, det fortsatta kriget i Ukraina samt växande geoekonomisk fragmentering.
Den globala inflationen väntas visserligen sjunka från 8,7 procent 2022 till 7,0 procent 2023, drivet av lägre råvarupriser, men den underliggande inflationen kommer sannolikt att dämpas mer långsamt. I flertalet ekonomier dröjer det till 2025 innan inflationen är tillbaka på målet
”När väl inflationstakterna är tillbaka på målet kommer djupare strukturella drivkrafter sannolikt pressa ner räntorna mot förpandemiska nivåer”, skriver IMF.
Chefsekonomen Pierre-Olivier Gourinchas påpekar att nu, mer än någonsin, behöver penningpolitiska beslutsfattare en ”stadig hand och tydlig kommunikation”.
”Med en finansiell instabilitet som är dämpad bör penningpolitiken förbli fokuserad på att föra ner inflationen, men vara redo för snabba justeringar för de finansiella förhållandena. En silverkant är att bankturbulensen kommer att hjälpa till att dämpa den aggregerade aktiviteten eftersom banker begränsar utlåningen”, skriver han.
Enligt chefekonomen bör detta i sig själv delvis dämpa behovet av ytterligare penningpolitiska åtstramningar för att uppnå samma policyhållning.
”Men förväntningar om att centralbanker kommer att ge upp inflationskampen för tidigt skulle få motsatt effekt: sänka räntor, stödja aktiviteten mer än vad som är motiverat och i slutändan komplicera uppgiften för de monetära myndigheterna” fortsätter han.
Finanspolitiken bör också spela en aktiv roll, enligt chefekonomen. Genom att kyla av den ekonomiska aktiviteten stödjer en stramare finanspolitik penningpolitiken, vilket tillåter räntorna att snabbare gå tillbaka till en ”låg naturlig nivå”.
En väl utformad finanspolitisk konsolidering kan också hjälpa till att bygga upp välbehövliga buffertar och hjälpa till att stärka den finansiella stabiliteten.
”Även om finanspolitiken blir mindre expansiv i många länder i år kan mer göras för att återskapa finanspolitiskt utrymme”, enligt Pierre-Olivier Gourinchas.
Riskerna mot IMF:s nya prognoser lutar kraftigt över mot nedsidan, och sannolikheten för hårdlandning har ”ökat skarpt” Stressen i den finansiella sektorn kan förstärkas och orsaka spridningseffekter, vilket skulle försvaga den reala ekonomin genom kraftigt försämrade finansiella förhållanden samtidigt som centralbanker kan tvingas se över sina policybanor.
Små fickor av statsskuldstress kan, med högre lånekostnader och svagare tillväxt, spridas och bli mer systemiska. Därtill kan kriget i Ukraina intensifieras och leda till nya kraftiga prisuppgångar för livsmedel och energi.
Dessutom kan kärninflationen visa sig vara mer ihållande än väntat vilket skulle kräva ytterligare penningpolitiska åtstramningar. Fragmenteringen mot geopolitiska block riskerar vidare att orsaka stora produktionsförluster, inklusive via effekter av minskade utländska direktinvesteringar.
IMF skriver vidare att valutakurser bör tillåtas fluktuera för att anpassas till förändrade fundamenta, men åtgärder för att hantera kapitalflöden kan vara motiverade i kriser eller förhållanden som är nära kris, men då utan att det ersätter nödvändiga makroekonomiska justeringar.
Pierre-Olivier Gourinchas konstaterar också att IMF:s senaste prognoser indikerar en generell inbromsning i tillväxten på medellång sikt. Prognoserna på fem års sikt har sjunkit stadigt från 4,6 procent 2011 till 3 procent 2023. Delar av denna nedgång kan förklaras av en inbromsad tillväxt i tidigare snabbväxande ekonomier som Kina och Sydkorea, vilket har varit väntat.
”Men en del av den senaste nedgången kan också spegla mer olycksbådande krafter: pandemins ärrbildande effekter, en långsammare takt för strukturella reformer, liksom det ökande och allt mer verkliga hotet om geoekonomisk fragmentering som leder till mer handelsspänningar, mindre direktinvesteringar, en långsammare innovationstakt och teknologisk utveckling i fragmenterade ‘block'”, skriver han.
”En fragmenterad värld kan sannolikt inte uppnå framsteg för alla, eller framgångsrikt tackla globala utmaningar som klimatförändringar eller pandemiberedskap. Vi måste undvika den vägen till varje pris”, fortsätter chefekonomen.